Mina ord fastnar inte längre på papper. Mekaniskt knappar jag in bokstäver på en maskin. Mekaniskt bygger jag meningar för att säga något. Vad vet jag inte. Jag har inte längre något att säga eller något att bearbeta, visst känns det skönt? Livet passerar och jag hinner inte med. Att sammanfatta det här året skulle bara bli klyschigt och krystat. Bara att försöka säga något är klyschigt. Du vet hur det blir, eller hur?

Att nämna alla fina vänner och upplevelser, att försöka sammanfatta alla dalar jag har begravit mig i skulle vara förgäves. Det finns inget nytt där. Samma låt som spelas om och om igen på samma CD-spelare, du vet den där silvriga som jag ärvde från min syster, den som knastrar lite. Samma låt som får ett nytt ljus från dag till dag beroende på hur CD-spelaren mår för dagen. Men inget nytt, aldrig något nytt.

Jag önskar inte längre att jag kunde vrida tillbaka tiden. Det finns inget jag vill göra annorlunda. Du vet då när allt man önskade var att saker var som innan? Som innan livet. När allt var enkelt. Jag vill inte tillbaka dit. Jag tycker om nu för mycket. Jag tycker om framtiden för mycket.

~~~~

Det kanske bara var en paus som jag behövde. Ett sabbatsår från livet. När jag kommer tillbaka kommer allt vara likadant men så annorlunda, nästan nytt. Jag kommer vara säkrare på framtiden och jag kommer inte vara rädd för att inte hinna göra mina val. De är redan gjorda, för länge sedan egentligen. Från den där kvällen, den där kvällen då jag började skissa upp kjolar. En till dig, och en till mig. Matchande. Din kjol skulle vara med broderade körsbär, men det blev aldrig av. Du skulle få den i present, men livet kom emellan och jag visste inte vad du hade för storlek.

Ibland önskar jag att jag kunde skriva som förut, utan ansträngning.

Min syster har alltid varit annorlunda. Hon fick speciella andningsgymnastikscheman, hade massa piller i olika burkar, en stor gastub med luft i och en konstig ansiktsmask att andas i som kallades för PEP-mask.

Hon fick vara med i tidningen för att hon tog så många tabletter varje dag. För att hon behövde hjälpmedel för att överleva.

Jag kommer ihåg när min syster fyllde 15. Hon fick två stora påsar ostbågar och jag minns att jag tyckte det var hur orättvist som helst. Pappa sade till mig att det är speciellt att fylla 15 och att när du fyller 15 kommer du också få så bra presenter. Jag var 10 år och allt jag ville var att fylla 15.

När jag gick i nian berättade min NO-lärare om sjukdomen Cystisk Fibros. Hon frågade om någon visste vad det var för sjukdom, alla utom jag svarade nej men det hörde hon inte. Fast hon visste. Trots detta stod hon inför hela min klass, däribland mina bästa vänner, och sade att min syster kommer dö innan hon är 20. Min syster var redan 20 och jag visste mycket väl att det hon sade var helt fel.

I slutet av högstadiet och under gymnasiet hostade min syster mycket. Hon slutade aldrig och det fanns inget jag kunde göra för att hjälpa henne. Varje gång hon hostade vill jag mest bara gråta. Jag hatade att se henne lida på det viset, varje dag.

2009 genomgick min syster en lungtransplantation. Hennes lungor hade blivit så överfyllda med segt cf-slem att de snart inte klarade av mer. Idag kan hon äntligen leva.

"That poor woman. She would have to spend her whole life balancing imaginary balls if she wanted to get along. Balance was everything. But what about size? she wondered. She never heard Ed mention size before. It was the other thing’s size they were so concerned about, so she guessed it didn’t matter all that much. All that mattered in this world was the fact that you had balls. Then all at once, the simple and pure truth of that conclusion hit her. She felt as if someone had run a pencil up her spine and dotted an i over her head. She sat up straight in her chair, shocked that she, Evelyn Couch, of Birmingham, Alabama, had stumbled on the answer. She suddenly knew what Edison must have felt like when he discovered electricity. Of course!  That was it… having balls was the most important thing in the world. No wonder she had always felt like a car in traffic without a horn.

It was true. Those little balls opened the door to everything. They were the credit cards she needed to get ahead, to be listened to, to be taken seriously. No wonder Ed had wanted boy."

-          Fried Green Tomatoes at the Whistle Stop Café, Fannie Flagg