Tvåtusentolv, ett förjävla år. Skönt att det snart är över, så fruktansvärt skönt. Aldrig igen ska jag behöva uppleva något liknande. Aldrig. Jag kan inte säga att jag ser fram emot nästa år. Det är så förbannat ensamt nu. Framtiden känns minst lika ensam.
Jag kommer aldrig lägga 2012 bakom mig. Det kommer vara året jag minns. Ständigt närvarande, alltid lika verkligt.
måndag, december 31, 2012
tisdag, december 25, 2012
Julen
Det traditionsenliga frosseriet är snart över. Idag är det juldagen, dagen som borde spenderas i framstupa sidoläge för att återhämta sig efter gårdagens festligheter och paltkoma. Överlag en bra jul trots att någon saknades. Julgranen var fin, maten var god och mamma och Ludde hade gjort knäck bara för min skull.
Det är fint med jul. Det är gott med pepparkakor, glögg och lussebullar. Det är fint med tända ljus och granar inomhus. Släkt och vänner. Jag är julnazist. Julen är julen och julen ska vara som alltid. Pepparkakshus, alkoholfri glögg, knäck, klappar och självklart julbocken. Nej, inte den som slängde in julklapparna på 1700-talet. Den i trä, som mamma har.
I år var det ingen Nils som klampade rakt över alla julklappar för att lägga sig bakom granen, ingen syster som tryckte i sig kumminost. Fluff tuggade inte på alla snören, hon visste väl att det inte var som vanligt. Istället var vi tvungna att hålla isär katterna för att Sture och Selma inte skulle bedriva otukt hela dagen. Ingen skam i kroppen på de två!
Nu är Selma hos mig. Hon sover, vaknar ibland och vill ha uppmärksamhet och sen sover hon lite till. Jag fick en iPad av Tomas och en massa andra bra saker som jag ville ha, ett våffeljärn och en Buffy-bok. Och En hamsters dagbok.
Jag har en bra familj, men det talar vi om en annan gång.
Det är fint med jul. Det är gott med pepparkakor, glögg och lussebullar. Det är fint med tända ljus och granar inomhus. Släkt och vänner. Jag är julnazist. Julen är julen och julen ska vara som alltid. Pepparkakshus, alkoholfri glögg, knäck, klappar och självklart julbocken. Nej, inte den som slängde in julklapparna på 1700-talet. Den i trä, som mamma har.
I år var det ingen Nils som klampade rakt över alla julklappar för att lägga sig bakom granen, ingen syster som tryckte i sig kumminost. Fluff tuggade inte på alla snören, hon visste väl att det inte var som vanligt. Istället var vi tvungna att hålla isär katterna för att Sture och Selma inte skulle bedriva otukt hela dagen. Ingen skam i kroppen på de två!
Nu är Selma hos mig. Hon sover, vaknar ibland och vill ha uppmärksamhet och sen sover hon lite till. Jag fick en iPad av Tomas och en massa andra bra saker som jag ville ha, ett våffeljärn och en Buffy-bok. Och En hamsters dagbok.
Jag har en bra familj, men det talar vi om en annan gång.
lördag, september 29, 2012
You are my sister
En gång satt jag och Sara på hennes rum hemma hos mamma, som vi alltid brukade göra. Umgås. Sitta. Prata. Bara vara. Det som var så naturligt. Det var innan transplantationen. Jag minns inte riktigt när, jag minns inte heller riktigt vad vi pratade om. Det jag minns mest är Saras ansikte.
Saras ansikte och låten hon så gärna ville att jag skulle lyssna på trots att jag verkligen inte tyckte om Antony & The Johnsons. Hon tog fram låten på youtube och jag lyssnade.
Jag minns att jag tyckte att den var fin, jättefin. Jag minns också att jag verkligen inte tyckte om Antonys röst. Som vanligt. Jag tror mig minnas varenda liten detalj i hennes ansikte medan vi lyssnade på låten. Hon var allvarlig. Hon ville att jag skulle lyssna på låten.
Numer lyssnar jag på låten varje dag. Och Sara är där. Varje gång. Eller rättare sagt. Hon är inte här. Aldrig mer. Aldrig någonsin. Jag ser henne överallt. Hela tiden. Men hon är aldrig där.
Jag vet inte om hon visste att hon var min bästa vän. Jag vet inte om hon visste hut mycket hon betydde och vilket intryck hon lämnade på människor runtomkring sig. Hon förtjänade alltid så mycket mer än vad hon fick i livet. Så jävla mycket mer.
Det som skrämmer mig mest just nu är att jag måste leva hela mitt liv utan henne. Hela jävla livet. Helvete. Skit. Fitta.
Saras ansikte och låten hon så gärna ville att jag skulle lyssna på trots att jag verkligen inte tyckte om Antony & The Johnsons. Hon tog fram låten på youtube och jag lyssnade.
Jag minns att jag tyckte att den var fin, jättefin. Jag minns också att jag verkligen inte tyckte om Antonys röst. Som vanligt. Jag tror mig minnas varenda liten detalj i hennes ansikte medan vi lyssnade på låten. Hon var allvarlig. Hon ville att jag skulle lyssna på låten.
Numer lyssnar jag på låten varje dag. Och Sara är där. Varje gång. Eller rättare sagt. Hon är inte här. Aldrig mer. Aldrig någonsin. Jag ser henne överallt. Hela tiden. Men hon är aldrig där.
Jag vet inte om hon visste att hon var min bästa vän. Jag vet inte om hon visste hut mycket hon betydde och vilket intryck hon lämnade på människor runtomkring sig. Hon förtjänade alltid så mycket mer än vad hon fick i livet. Så jävla mycket mer.
Det som skrämmer mig mest just nu är att jag måste leva hela mitt liv utan henne. Hela jävla livet. Helvete. Skit. Fitta.
måndag, september 17, 2012
Att allt är svårt
Hej bloggen. Hej livet. Jag försöker ta körkort. Det är inte lätt, koncentrationen finns inte och jag gör allt annat än att läsa teori. Allt annat. En hel dag försvann. En hel dag då jag bara skulle plugga försvann. Jag blir så uppgiven när det inte går framåt. Körningen rullar på jättebra men just teorin är så hemsk. Allt är så korkat och dumt.
Det hjälper inte att jag tappat all kämparglöd. Jag vill egentligen ingenting längre. Dagarna bara går och jag har börjat längta efter att bli gammal. Önskar att hela livet har passerat och att jag kan sitta där pensionerad och lycklig. Se tillbaka på ett liv jag är nöjd med och läsa morgontidningen. Jag orkar inte fokusera på det som ligger framför mig, jag orkar inte tänka på livet.
En vän frågade mig häromdagen om jag fortfarande vill läsa vidare. Jag svarade att ja, det är klart. Och det vill jag, men jag orkar inte. Bara tanken är jobbig. Tanken på att behöva gå vidare i livet. Att behöva ta tag i saker och tänka framåt. Jag vill inte och jag orkar inte. Jag vill bara få vara. Allt annat känns för stort och skrämmande.
Jag har aldrig saknat någon såhär mycket förut. Det är så jävla svårt.
Det hjälper inte att jag tappat all kämparglöd. Jag vill egentligen ingenting längre. Dagarna bara går och jag har börjat längta efter att bli gammal. Önskar att hela livet har passerat och att jag kan sitta där pensionerad och lycklig. Se tillbaka på ett liv jag är nöjd med och läsa morgontidningen. Jag orkar inte fokusera på det som ligger framför mig, jag orkar inte tänka på livet.
En vän frågade mig häromdagen om jag fortfarande vill läsa vidare. Jag svarade att ja, det är klart. Och det vill jag, men jag orkar inte. Bara tanken är jobbig. Tanken på att behöva gå vidare i livet. Att behöva ta tag i saker och tänka framåt. Jag vill inte och jag orkar inte. Jag vill bara få vara. Allt annat känns för stort och skrämmande.
Jag har aldrig saknat någon såhär mycket förut. Det är så jävla svårt.
fredag, augusti 24, 2012
Och när din sjukdom tagit dig ska jag ge någon gata ditt namn
"2012-08-19
Jag tror att jag börjar må lite bättre. Inte bra, men bättre. Idag slog det mig vad det var som hade varit så svårt, vad det var som störde mig. Vad som var fel. Jag är inte orolig. Det finns ingen inre panik och inte heller någon ångest som sakta äter upp mig inifrån. Jag går inte längre och väntar på en dödsdom. Jag är inte längre livrädd för att något skulle hända min syster.
Det har redan hänt. Hon finns inte längre. Allt är för sent. Det finns inget jag kan göra. Allt jag var orolig för har hänt. Det enda jag kan göra nu är att ge upp. Det är dags att sluta slåss. Slaget är förlorat och det som är kvar att göra är att läka sår och försöka bygga upp något i ruinerna. Inse att det är över. Fienden har vunnit och det finns inget jag kan göra för att förändra saker. Ingenting. Det är över nu."
Dagboksanteckningar och insikter. Insikten om att det är inte bara min syster som har försvunnit. Oron och stressen är borta. Ingen mer sjukdom, men inte heller någon mer syster. Är det priset som måste betalas för att kunna slappna av? I såna fall är det inte värt det. Inte för en sekund.
Jag tror att jag börjar må lite bättre. Inte bra, men bättre. Idag slog det mig vad det var som hade varit så svårt, vad det var som störde mig. Vad som var fel. Jag är inte orolig. Det finns ingen inre panik och inte heller någon ångest som sakta äter upp mig inifrån. Jag går inte längre och väntar på en dödsdom. Jag är inte längre livrädd för att något skulle hända min syster.
Det har redan hänt. Hon finns inte längre. Allt är för sent. Det finns inget jag kan göra. Allt jag var orolig för har hänt. Det enda jag kan göra nu är att ge upp. Det är dags att sluta slåss. Slaget är förlorat och det som är kvar att göra är att läka sår och försöka bygga upp något i ruinerna. Inse att det är över. Fienden har vunnit och det finns inget jag kan göra för att förändra saker. Ingenting. Det är över nu."
Dagboksanteckningar och insikter. Insikten om att det är inte bara min syster som har försvunnit. Oron och stressen är borta. Ingen mer sjukdom, men inte heller någon mer syster. Är det priset som måste betalas för att kunna slappna av? I såna fall är det inte värt det. Inte för en sekund.
söndag, augusti 05, 2012
Bagels
För länge sedan gjorde jag bagels.
Allt började med ihopmonterandet av en deg.
En deg som jäste och jäste.
Som blev till runda hjul som jäste och jäste.
Som fick koka och koka.
De penslades, fröades och gräddades.
Till slut fick vi också äta dem. Med cream cheese och rökt lax. Inte dåligt va?
Allt började med ihopmonterandet av en deg.
En deg som jäste och jäste.
Som blev till runda hjul som jäste och jäste.
Som fick koka och koka.
De penslades, fröades och gräddades.
Till slut fick vi också äta dem. Med cream cheese och rökt lax. Inte dåligt va?
måndag, juli 23, 2012
Åtta veckor
Att le. Att skratta. Att må bra. Att leva. Det känns bra en stund men så fort man andas ut och är tyst en sekund kommer skammen och skulden. Ångesten. Bakfull av skratt.
Idag är det två månader sedan Sara försvann. Två månader som har gått alldeles för snabbt men ändå har tagit allt för lång tid. Allra helst vill jag stanna tiden. Jag vill sitta still och bara vara. Ta in allt som hänt. Andas i lugn och ro. Inte behöva tänka på allt som ska göras och allt som behöver styras upp och fixas.
Jag vill inte gå vidare. Jag vill stanna här. Jag vill vara kvar i stunden då det är okej att må dåligt. Jag vill inte komma till en punkt där jag förväntas må bra igen. Hur ska jag någonsin kunna må bra igen? Inte på riktigt. Inte fullt ut. Jag vill att varje skratt ska följas av allvar. Jag vill att varje ögonblick ska vara för Sara.
I natt drömde jag att Sara var och tatuerade sig. Hon tatuerade in ett par lungor. Hon visade aldrig tatueringen men det hade tydligen gått väldigt fort så hon började planera för nästa tatuering. Samtidigt satt jag vid datorn och slogs mot människor som ansåg att lungtransplantationer var dumt. Att det inte skulle spela någon roll för alla skulle ändå misshandla sin lungor genom att röka. Jag var så arg. Så arg över att de inte förstod hur viktigt det var. Hur stor roll det spelade.
Två månader. Åtta veckor. På tok för lång tid utan Sara. Jag tror det som är mest skrämmande är att jag kommer behöva leva hela mitt liv utan henne. Hela livet.
Idag är det två månader sedan Sara försvann. Två månader som har gått alldeles för snabbt men ändå har tagit allt för lång tid. Allra helst vill jag stanna tiden. Jag vill sitta still och bara vara. Ta in allt som hänt. Andas i lugn och ro. Inte behöva tänka på allt som ska göras och allt som behöver styras upp och fixas.
Jag vill inte gå vidare. Jag vill stanna här. Jag vill vara kvar i stunden då det är okej att må dåligt. Jag vill inte komma till en punkt där jag förväntas må bra igen. Hur ska jag någonsin kunna må bra igen? Inte på riktigt. Inte fullt ut. Jag vill att varje skratt ska följas av allvar. Jag vill att varje ögonblick ska vara för Sara.
I natt drömde jag att Sara var och tatuerade sig. Hon tatuerade in ett par lungor. Hon visade aldrig tatueringen men det hade tydligen gått väldigt fort så hon började planera för nästa tatuering. Samtidigt satt jag vid datorn och slogs mot människor som ansåg att lungtransplantationer var dumt. Att det inte skulle spela någon roll för alla skulle ändå misshandla sin lungor genom att röka. Jag var så arg. Så arg över att de inte förstod hur viktigt det var. Hur stor roll det spelade.
Två månader. Åtta veckor. På tok för lång tid utan Sara. Jag tror det som är mest skrämmande är att jag kommer behöva leva hela mitt liv utan henne. Hela livet.
lördag, juli 14, 2012
Jag gör vad jag kan, drömmer mig bort
Jag försöker ständigt fylla tomheten som lämnade ett stort hål. Fylla ut ensamheten med diverse ätbarheter. Inget hjälper. Det finns självklart ljusglimtar men jag är inte redo att börja andas ren luft än. Jag väntar fortfarande på att jag ska vakna och inse att allt bara är en mardröm, inget är på riktigt. Det går inte att ta in det som hänt, det går inte bearbeta och det går absolut inte acceptera.
Hela mitt liv har blivit mekaniskt. Jag gör det jag måste. I övrigt nästan ingenting. Allt är bara rörelser och det känns som att jag är någon annanstans. Jag stänger av omvärlden och lever inom mig, om ens det. Jag rymmer till en värld som inte finns och gömmer mig.
Jag vill inte må bra.Jag vill stanna tiden och vara kvar här. Stanna precis här, här där jag knappt kan förstå om det är verkligt. Så länge det inte känns naturligt kan det fortfarande ha blivit fel. Det var inte min syster som dog. Jag vill aldrig vänja mig och jag vill aldrig leva i något som känns normalt. Inte utan Sara.
Och världen stannar inte och jag förstår ingenting.
måndag, juli 09, 2012
Vi ska alla en gång dö
"Han skulle alltid finnas där. För Sara. Och för mig. Ja, så var det ju. Jag har alltid tänkt mig att Nils skulle leva längre än Sara. Ja, det är hemskt, men jag har alltid tänkt att om något skulle hända med min syster skulle Nils finnas där. Han skulle hjälpa mig. Han skulle vara mjuk och varm och precis lagom fluffig. Han
skulle rädda mig. Vem ska rädda mig nu?"
7:e april är väldigt längesen. I efterhand känns det som ett riktigt dåligt skämt som gått helt fel. "Om något skulle hända min syster". Om något skulle hända min syster.
Jag har ingen syster längre. Jag är systerlös och hela min värld har rasat. Allt har blivit fel och det kommer aldrig mer bli rätt igen. Inte utan min syster. Inte utan Sara.
lördag, april 07, 2012
Varför skulle annars våren tveka?
Nils var aldrig bara en katt. Han var Saras katt. Han skulle alltid finnas där och vara varm och mjuk när Sara var sjuk. Och annars också. Han skulle ta hand om henne. Det finns ingen katt som kan fylla upp ett tomrum som han gjorde, ingen katt som kan trösta som han gjorde och heller ingen katt som kan få ett hjärta att smälta på samma sätt som han lyckades med. Nils. Världens bästa katt.
Han skulle alltid finnas där. För Sara. Och för mig. Ja, så var det ju. Jag har alltid tänkt mig att Nils skulle leva längre än Sara. Ja, det är hemskt, men jag har alltid tänkt att om något skulle hända med min syster skulle Nils finnas där. Han skulle hjälpa mig. Han skulle vara mjuk och varm och precis lagom fluffig. Han skulle rädda mig. Vem ska rädda mig nu?
Nils, fina, älskade Nils. Världen kommer aldrig bli sig lik igen.
Han skulle alltid finnas där. För Sara. Och för mig. Ja, så var det ju. Jag har alltid tänkt mig att Nils skulle leva längre än Sara. Ja, det är hemskt, men jag har alltid tänkt att om något skulle hända med min syster skulle Nils finnas där. Han skulle hjälpa mig. Han skulle vara mjuk och varm och precis lagom fluffig. Han skulle rädda mig. Vem ska rädda mig nu?
Nils, fina, älskade Nils. Världen kommer aldrig bli sig lik igen.
söndag, januari 01, 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)