lördag, september 29, 2012

You are my sister

En gång satt jag och Sara på hennes rum hemma hos mamma, som vi alltid brukade göra. Umgås. Sitta. Prata. Bara vara. Det som var så naturligt. Det var innan transplantationen. Jag minns inte riktigt när, jag minns inte heller riktigt vad vi pratade om. Det jag minns mest är Saras ansikte.

Saras ansikte och låten hon så gärna ville att jag skulle lyssna på trots att jag verkligen inte tyckte om Antony & The Johnsons. Hon tog fram låten på youtube och jag lyssnade.

Jag minns att jag tyckte att den var fin, jättefin. Jag minns också att jag verkligen inte tyckte om Antonys röst. Som vanligt. Jag tror mig minnas varenda liten detalj i hennes ansikte medan vi lyssnade på låten. Hon var allvarlig. Hon ville att jag skulle lyssna på låten.



Numer lyssnar jag på låten varje dag. Och Sara är där. Varje gång. Eller rättare sagt. Hon är inte här. Aldrig mer. Aldrig någonsin. Jag ser henne överallt. Hela tiden. Men hon är aldrig där.

Jag vet inte om hon visste att hon var min bästa vän. Jag vet inte om hon visste hut mycket hon betydde och vilket intryck hon lämnade på människor runtomkring sig. Hon förtjänade alltid så mycket mer än vad hon fick i livet. Så jävla mycket mer.

Det som skrämmer mig mest just nu är att jag måste leva hela mitt liv utan henne. Hela jävla livet. Helvete. Skit. Fitta.

måndag, september 17, 2012

Att allt är svårt

Hej bloggen. Hej livet. Jag försöker ta körkort. Det är inte lätt, koncentrationen finns inte och jag gör allt annat än att läsa teori. Allt annat. En hel dag försvann. En hel dag då jag bara skulle plugga försvann. Jag blir så uppgiven när det inte går framåt. Körningen rullar på jättebra men just teorin är så hemsk. Allt är så korkat och dumt.

Det hjälper inte att jag tappat all kämparglöd. Jag vill egentligen ingenting längre. Dagarna bara går och jag har börjat längta efter att bli gammal. Önskar att hela livet har passerat och att jag kan sitta där pensionerad och lycklig. Se tillbaka på ett liv jag är nöjd med och läsa morgontidningen. Jag orkar inte fokusera på det som ligger framför mig, jag orkar inte tänka på livet.

En vän frågade mig häromdagen om jag fortfarande vill läsa vidare. Jag svarade att ja, det är klart. Och det vill jag, men jag orkar inte. Bara tanken är jobbig. Tanken på att behöva gå vidare i livet. Att behöva ta tag i saker och tänka framåt. Jag vill inte och jag orkar inte. Jag vill bara få vara. Allt annat känns för stort och skrämmande.

Jag har aldrig saknat någon såhär mycket förut. Det är så jävla svårt.