No place like home

Jag kommer hem till en tom lägenhet, inte en tillstymmelse till julpynt finns att se trots flera påminnelser från mitt håll. Jag skakar lätt av sömnbristen i kombination med sockerintag och stress men kan inte känna att jag bryr mig. Jag är hemma.

Om en liten stund ska jag bege mig in till stan för att träffa en vän. Vi ska planera inför resan till New York som sker om mindre än en vecka. Det känns helt sjukt och trots att jag bara kommer hinna träffa pojkvännen i några få dagar innan han beger sig till gnällbältet finns det inte mycket jag kan klaga på. Det kommer kanske bli en helt okej jul trots allt.

Minnen

Minns du när vi såg på månen tillsammans? Marken var fortfarande frusen, kall och hård. Det var några snöhögar kvar. De såg ensamma ut i den brungråa världen. Våren var fortfarande långt bort. Jag hade satt mig ned på trottoaren.

Minns du jackan som hängde i hallen fram till att jag flyttade till Majelden? Den svarta jackan. Det var den jackan jag hade på mig. Det låg en kazoo i fickan just den här kvällen. Det var längesedan nu. Vi hade gått upp till ekarna.

Jag visste att det skulle vara fullmåne, berättade att jag skulle gå ut. Du följde med mig. Med din beiga mockajacka och en cigarett i handen följde du med mig. Jag satte mig ned på trottoaren. Du stod en bit bakom.

Minns du hur kallt det var? Minns du hur gruset knastrade under skorna när vi gick? Minns du att vi talade om himlen, galaxer och stjärnorna? Minns du?

Du stod bakom mig. Jag satt på trottoaren. Minns du?

En gång i tiden mindes du men i verkligheten finns du inte längre. I verkligheten finns du inte längre och därför kan du inte heller minnas. Mina minnen har tappat sina meningsfränder. När jag dör kommer allt det här glömmas bort.

Kajsas lista över superbra superserier

Jag har sett en hel del serier i mitt liv, testat det mesta och som den goda människa jag är tänker jag nu dela med mig av ett axplock utav mina bästa serier. Varsågoda!

Dead Like Me är utan tvekan en utav mina favoritserier. Den handlar om 18-åriga Georgia Lass som vid sin något komiska död råkar fylla upp en kvot som gör att hon stannar på jorden och blir en lieman. Mörk, underbar humor.

Veronica Mars hoppas jag inte behöver någon direkt presentation. Detektiven som löser alla fall och har en hund som heter Backup. Ska dessutom bli film (!) vilket är mer än underbart. Synd att det inte blev fler säsonger av själva serien bara.

Black Books. Den som inte tycker att den här serien är rolig förtjänar inte på något sätt min respekt. Såg den första gången när den gick på SVT för hundra år sedan, och har sett om den flera gånger. En helt fantastiskt skruvad serie om Bernard, Fran och Manny.

Muggar

Alla mina pennor ligger åt samma håll i pennskrinet, böckerna i bokhyllan sorteras efter färg och storlek, mina temuggar har en egen hylla i köksskåpet, likaså chokladmuggarna. Kaffemuggarna står i ett annat skåp, så att ingen kan ta fel utifall vi behöver bjuda på kaffe. I hallen hänger jackorna åt samma håll, samma sak gäller klänningarna i garderoben. Saker ska sorteras, stoppas undan och helst inte synas. Sedlarna i plånboken ska ligga åt rätt håll och i storleksordning. I kylen ska det finnas en frukosthylla med perfekt slätt och smulfritt Bregott

Jag har mina nojor och rutiner, det har vi alla. Det jag egentligen vill komma fram till är mina mest utvecklade fix ideér, nämligen de kring muggar. Jag har ungefär en miljard olika muggar, alla är olika och alla fyller olika funktioner. Det kanske säger sig självt att större delen av alla mina muggar är temuggar, eventuella kaffemuggar finns endast med i samlingen för att möjliga gäster ska kunna bjudas på kaffe.

Hur som helst, mina temuggar är också sorterade i mitt mentala muggarkiv. Det finns frukostmuggar och kvällmuggar. Muggarna jag dricker ur på morgonen är tunnare och något mindre än de jag använder på kvällen. På kvällen ska det hinkas te, på morgonen behöver teet kunna svalna fort för att jag ska kunna dricka upp det snabbt. Sedan finns det muggar som känns bättre att dricka ur om jag är ledsen, en del passar bra när jag har saker att göra och så vidare. Är jag ensam om att ha en sådan här besatthet av temuggars funktion? Finns det fler där ute? Behöver jag hjälp?

Hemligt P.S.

Må den som vågar

dricka kaffe ur mina

temuggar gå en ond bråd

död till mötes.

När månen dansade över havet

Luften är stilla. Det ligger en kyla över havet som är svår att finna någon annanstans. Mörkret har sänkt sig över världen, den enda ljuskällan är månen. Klotrund, nästan helt vit. Novembermåne. Några få moln rör sig på himlen, lyses upp av månens sken. Blir genomskinligt blå. Det finns någon stillhet över tillvaron här, trots att havet aldrig ligger blankt. Havet, det oändliga.

Här har allt sin början och sitt slut. Allt som är och allt som någonsin har varit samlas här. Därför stormar havet, därför ligger det aldrig blankt. Hela universum speglas däri, hela universums kaos i ett enda hav.

I natt målar månen hela havet med sitt sken, penslar det i skimrande silver. I skimrande silver för allt vi har förlorat, för alla möjligheter som aldrig fick en chans och för allt som inte hunnit vara, allt som kommer bli. Här speglas våra sinnen, här finner vi vår själ.

Vid nattens hav finner jag en ro och en sorgsenhet jag har svårt att finna inom mig. Här speglas den sorg jag dolt långt in i bröstkorgen. Den sorg jag inte orkar se i vitögat, som ligger undanstoppad bakom blod, kött och ben så djupt att jag inte längre når fram.

Julgestapo tar ledigt i år

Som den självutnämnde jul-Führer jag är kanske det är förvånande att höra att jag inte sett ett enda avsnitt av årets julkalender. Jag har inte heller skaffat mig en chokladkalender. Självklart skulle jag inte ha något emot att ha en chokladkalender, det är trots allt en tradition. Det är även en tradition att alltid kolla på julkalendern men i år känns det som att jag inte orkar bry mig.

Det är mycket saker jag känner att jag inte orkar bry mig om. Jag känner inte för att lägga tid på det och det känns som att det egentligen gör det samma, fast jag jag vet att det faktiskt inte är på det viset. Jag vet att jag blir glad av julpynt och advent. Lussebullar är det bästa jag vet, näst efter knäck såklart, men trots det saknar jag orken att bry mig.

Jag lägger mitt fokus på studierna. Även när jag inte pluggar tar de upp min tid. Det är inte för att jag är stressad eller orolig över skolan, det är för att jag inte orkar mer än så. För mig är det enklare att hitta något att fokusera på än vad det är att ta tag i det som ligger och gnager, det är lättare att inte tänka på livet. Det är mest smärtfritt att lägga undan all oro och sorg.

Att oroa sig gör ingen skillnad, och just nu har jag ingen lust alls att var sprudlande glad och julpepp. Jag har saker att se fram emot och just nu nöjer jag mig med det. Jag har inte orken att vara postiv och se livet från den ljusa sidan. Det finns ingen ljus sida när människor som står en nära trillar av pinn titt som tätt, och det blir knappast bättre av att skjuta upp själva sorgerbetet.

Hur likgiltig jag än känner mig inför hela livet och situationen jag är i har jag alltid min finaste jultröja. En påminnelse om att det finns världar att rymma till för att glömma verkligheten för en stund, i alla fall till dess att jag känner mig redo.

The Day of the Doctor

Jag hade egentligen tänkt skriva en uttömande recension över mina tankar kring Doktor Vems 50-årsspecial där jag förklarar vad som gjordes bra och vad jag tycker var konstigt eller rent av tråkigt. Tyvärr har jag inte haft tid mellan resande och skolarbete, jag har varit så upptagen att jag bara sett The Day of the Doctor en gång, vilket till råga på allt var när jag befann mig på ett tåg.

Som tur är finns det en helt fantastisk recension av avsnittet som tar upp alla de problem jag irriterade mig på men som även ger beröm där den förtjänas. Huvudet på spiken helt enkelt, skrivet av Of Dice and Pen, en helt fantastisk blogg för nördar. I brist på engagemang från min sida uppmuntrar jag således alla att istället läsa den, förutsatt att alla har sett The Day of the Doctor.

Instead of stressed, I lie here charmed

Bilden är lånad härifrån.

Placebo var helt fantastiska. De spelade bara bra musik, vilket kanske inte är särskilt svårt att åstadkomma med tanke på vad de har att välja bland. Förbandet var inget vidare, men det var värt att genomlida det i väntan på Brian Molko, Stefan Olsdal och Steve Forrest. Så jävla bra alltså.

Som en liten bonus spelade de dessutom Jack White innan konserten drog igång.

Want you so bad I can taste it

På söndag ska jag se de här fina för första gången. Deras senaste album är så obegripligt bra. Älskar varje låt på skivan. Har lyssnat på den konstant sedan den kom ut känns det som, har inte haft tid att lyssna på något annat. Det enda som är mindre bra är videon till Too Many Friends, tyvärr. Kolla på en snygg-Molko från 2000 istället.

Nu ska jag pensla på ytterligare ett lager svart nagellack på fingertopparna och fortsätta inhalera så mycket Placebo som jag kan få tag på innan konserten.

Besvikelsen

1Q84 var en fantastisk serie ända fram till slutet, sämsta slutet. Största besvikelsen. Jag hoppas jag har vett att läsa något mer orginellt nästa gång.

1Q84

Jag har precis läst klart andra delen i serien 1Q84 av Murakami. Såg verkligen fram emot de här böckerna när de kom ut för några år sedan, som det Murakami-fan jag är, men som vanligt är jag segast i världen med att få något gjort. Det blev inte bättre när jag läst första delen och kände att den var sådär. Inte alls lika bra som hans andra böcker.

Som den principfasta person jag är köpte jag trots att jag inte var särskilt imponerad utav första delen de andra två delarna. Har jag läst en del ska jag tusan läsa de andra också, inte bara för att det skulle lämna en känsla av obaland i mig utan också efterosom jag absolut inte kan skaffa mig en ordentlig uppfattning om böckerna om jag inte läst hela serien.

Hur som helst, andra delen var så sjukt mycket bättre. Första delen kändes bara seg och långtråkig men del två läste jag ut bara sådär. Den väcker nyfikenhet. Tredje delen ligger på nattduksbordet och väntar på mig och jag kan inte bestämma mig för om jag faktiskt ska plugga lite eller om jag ska satsa på att bara läsa. Hela dagen. För gamla tiders skull.

Vi får se om jag återkommer med en recension i veckan eller om jag föll för trycker och ägnade mig åt skolarbete i stället. Vi får se.

Det är kallt som i stenhus, det doftar av regn

Det svåraste med att handskas med min fars bortgång har varit att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till den, och allt som har blivit av det. I mångt och mycket har jag fokuserat på andra saker, först begravningen och nu skolan. Jag kan inte känna att jag har ägnat mig åt något sorgarbete. Självklart är det jobbigt och förjävligt men samtidigt kan jag känna mig helt iskall, som att jag inte orkar bry mig.

Jag känner mig avtrubbad. Det har varit mycket de senaste åren, först farmor, sedan Nils (älsklingskatten, han som alltid skulle finnas där), Sara och senast pappa. Ibland kan det kännas som att det är ett mirakel att jag inte är mer trasig än vad jag är, men samtidigt känns det som att det har nått en punkt där allt jag kan tänka är "jaha...". Det är som att mina känslor bara stängts av, jag har låst in dem någonstans och tappat nyckeln.

En hel del tankar och känslor är fortfarande ouppklarade, och det kanske inte är så konstigt i och med att det inte ens gått fyra månader ännu. Det märks när jag har saker som ska göras, tentor som ska skrivas eller bara uppgifter som måste arbetas igenom. Jag kan spendera timmar på en uppgift för att sedan radera allt. Inget duger och oftast behöver jag ta mig över en taggtrådsklädd fem meter hög mur innan jag faktiskt kan få något gjort, och oftast är allt jag tänka på hur jävla smidigt det hade varit att kunna fråga honom.

Min far hade svar på det mesta och det var inte bara jag som hade upptäckt det. Hans kollegor sade samma sak, likaså mina bröder. Honom kan man fråga. Det var han som lyckades förklara ekvationer för mig när jag i högstadiet kämpade med matematiken på grund av diffusa beskrivningar från läraren. Det tog honom mindra än fem minuter att få mig att förstå, och det är imponerande. 

Vad jag egentligen vill få sagt med det här inlägget har jag ingen aning om. Det är mycket jag inte har koll på längre. Det enda jag vet säkert är att min värld har vänts upp och ned ännu en gång och jag har, ännu en gång, tvingats bli en ny människa. Jag är inte samma nu som innan han dog, på samma sätt som jag inte var samma person efter att Sara dog som jag var innan. De känner mig inte längre och min värld går in i sin tredje era och jag vet inte vad den innebär.

Musique

Ett problem jag har är att jag aldrig vet vad jag vill lyssna på för musik. Det händer ibland att det är något speciellt jag vill lyssna på men oftast vill jag bara lyssna på bra musik och helt plötsligt lyssnar jag på Placebos senaste skiva för 32:a gången på två dagar. Om jag kan den utantill? Antagligen.

Det är såklart inget fel att lyssna på samma skiva om och om igen, speciellt inte när den är så pass bra som Loud like love faktiskt är men ibland kan det kännas som det skulle vara kul att liva upp saker och ting lite. Efter några månaders funderade tog jag tag i saken och gjorde den ultimata spellistan i Spotify. En spellista med all den bästa musiken, och bara den bästa musiken.

Det är såklart svårt att välja ut enskilda låtar från fenomenala album, speciellt med tanke på att jag är en person som gärna lyssnar på album i sin helhet. Hur som helst, jag lyckades. Här är den. Njut. Jag har faktiskt sjukt bra musiksmak och jag litar på att jag med tiden kommer fylla på spellistan så till den grad att den till slut kommer bli oändlig.

Hemmatraditioner

Det är alltid roligt att komma hem till Linköping, och även fast jag bara bott i Umeå i några månader har jag redan kunna identifiera en del traditioner som måste uppehållas när jag kommer till stan. Först och främst måste jag köpa ett rör Pringles, de där chipsen som pojkvännen tycker är hemskt äckliga men som är de enda chipsen jag älskar villkorslöst. Sour cream and onion måste det vara också, absolut ingen annan smak.

Varje morgon äter jag rostat bröd. Jag är egentligen inget stort fan utav rostbröd men när jag kommer hem ska det finnas och pålägget får mer än gärna vara någon slags onyttig hasselnötskräm, men ost går också bra. Det ska också drickas finjuice. Ingen Bravo eller God morgon, dyrt och fint ska det vara.

En kväll ska det ätas pizza. Till pizzan ska ett avsnitt av Adventure Time rulla på TV'n. Hallonsoda serveras till pizzan. Helst ska vi kolla på film en kväll också, någon rolig. Till filmen serveras tidigare inhandlade Pringles, om det finns några kvar, och kopiösa mängder popcorn.

Inser nu att alla mina hemmetraditioner involverar ätande. Det är verkligen någon slags mirakel att jag inte är tjock. Hela mitt liv har visserligen handlat om mat, så det kanske inte är så konstigt att jag har skapat mig ett skevt förhållande till mat.

Linköping

Bestämde mig mitt i tentaskrivande och allmän panik för att åka till Linköping. I samma ögonblick bestämde jag mig även för att strunta i att berätta för pojkvännen att jag faktiskt skulle komma på besök, jag tänkte att det kunde vara kul. Kände mig hipser deluxe när jag satt på Starbucks och korrekturläste min tenta i väntan på tåget.

Självklart får jag skylla mig själv nu när pojkvännen inte har laddat upp med julmust, glass och manglade sängkläder till min ankomst. Självklart får jag också skylla mig själv när jag ser honom cykla förbi till affären när jag står utanför lägenheten och väntar, utan nyckel. Det gick i alla fall bra till slut och jag fick god mat.

Eftersom jag inte tog med mig min padda ned hit hade jag ingen aning om vad jag skulle göra när jag vaknade. Med en Nokia-telefon går det inte surfa runt på Internet och spela lite Whale Trail i väntan på att inspirationen att gå upp kommer krypandes. Istället låg jag där i sängen, apatisk och sorglig, och kände mig lika förvirrad som en isbjörn på solsemester. Till råga på allt hade jag vaknat flera gånger för att i princip lyfta på huvudet och sedan attacksova en stund till.

Säkerhetskopiera allt annars dör du

Ni vet när er dator säger åt er att göra något, till exempel uppdatera programvaror, säkerhetskopiera alla filer eller uppdatera operativsytemet. Ni vet hur man i ungefär 95%* av dessa fall klickar i att man vill göra det senare, men aldrig gör det, eller hur?

För en gångs skull kan jag känna att det spelar ingen roll. Jag behöver inte uppdatera och säkerhetskopiera (okej, jag kanske borde säkerhetskopiera). Jag behöver inte bry mig om min dators välmående för om en liten, kort vecka har jag en ny dator.

En helt ny, blank, fin och ren dator. Jag är livrädd för att jag ska sabba den det första jag gör, tappa den eller något annat. Det är inte så att jag har för vana att ta sönder elektronik av misstag men jag är samtidigt en extremt klantig människa. Jag har tappat min iPad på näsan, mer än en gång, och jävlar vad ont det gör.

På tal om min padda ska jag se till att installera den där nya programuppdateringen som kom för några dagar sedan. Den hånar mig men jag är egentligen för lat för att orka fixa det.

*en högst vetenskaplig siffra jag drog ut ur typ arslet samtidigt som jag skrev det här

Tågliv

Jag älskar kollektivtrafik. Jag älskar bussar, tåg och att resa tillsammans. Det är miljösmart och ibland till och med ekonomiskt. I ett modernt samhälle känns det självklart att kunna ta sig från en ort till en annan med hjälp av en god infrastruktur, och det är fantastiskt!

Det finns bara en liten sak som stör mig med alla dessa bussar och tåg som åker runt i landet. Alla andra människor som ska med. Inte nog med att jag behöver spendera tid i en väntsal tillsammans med människor som ser ut som om de väntar på lastvagnen som ska ta dem till gaskammaren, jag ska även behöva dela vagn med människor som inte lärt sig grunderna i hur man uppför sig bland folk.

Först och främst, i väntsalen, om det finns tre hela bord med tillhörande sittplatser lediga sätt dig för bövelen inte mitt emot mig och se ut som en sur, förstoppad groda. Kom även ihåg att  jag, som suttit där ett bra tag i väntan på ett försenat tåg, faktiskt inte har gjort dig något ont. Du behöver således inte stirra på mig med en blick som skulle kunna döda ett knattefotbollslag på en millisekund.

När vi sedan kommit på tåget, som självklart är ungefär en timme sent, kanske du behöver ringa någon och berätta när du är framme och det kanske leder till att du sitter där och pratar i telefon en stund. Just det, prata i telefon, inte skrika. Om du vill förpesta hela vagnen med historien om hur full du blev i helgen, varsågod, men det är ingen som kommer försvara dig när någon fått nog och försöker trycka ut dig genom fönstret.

Och slutligen, fis inte. Det är bara ren ondska. Bara... nej.

Mvh
en som egentligen är en sympatisk och mycket tolerant människa men som inte har tålamod för idioter.

Det finns inte ord nog att beskriva min besvikelse

Språktidningen presenterar varje vecka ett nytt ord i svenska språket på sin blogg, något jag finner både intressant och roligt. Jag har där lärt mig fina ord som lundsberga, läskfetma och järnrörspolitiker, alla mycket användbara ord. Generellt sätt kan jag inte säga att det finns något dåligt med att hjälpa nya ord på traven och ge dem ett värdigt erkännande, speciellt om detta görs av språkintresserade personer.

I egenskap av livslång språkentusiast, språkvårdare och självklart blivande språkvetare kan vi utgå ifrån att jag vet en hel del. Antagligen mer än de flesta, antagligen mer än du och om du mot förmodan tror dig veta bättre än jag innebär det troligtvis att du har fel. Med detta i åtanke vill jag att vi tar en titt på Språktidningens senaste nyord: embrejsa.

Låt det sjunka in lite. Ta en stund. Vill du också skjuta dig själv i huvudet? Hatar du mänskligheten lite mer efter att ha läst om detta "ord"? Grattis! Du hamnar därmed på rätt sida i min hypotetiska graf över mänsklig idioti.

Tycker du att det faktiskt verkar vara ett bra ord? Känner du inte alls för att skjuta dig själv i huvudet efter att ha insett att det är på detta sätt vanliga människor kommunicerar? Du kanske själv har använt ordet? Om så är fallet rekommenderar jag dig att genast avsluta din fortsatta existens. Tack på förhand.

Med vänliga hälsningar
en som läste Svenska skrivregler som kvällslektyr vid 16 års ålder

Lift up the receiver I'll make you a believer

Det händer ofta. Den där lilla, lilla tanken slår mig. Den där tanken som verkar ofarlig och helt vardaglig. När saker blir svåra, när jag kör fast i studierna eller när jag kommer på en bra ordvits finns den där. Den där lilla, lilla tanken att jag skulle ringa...

Jag hinner knappt tänka klart tanken innan den kan ha förlamat hela mig och ödelagt resten av min dag. Det krävs inte mycket. Ibland hinner det inte utvecklas till en tanke, ibland blir bara en känsla.

En känsla av att behöva någon. Att prata med någon som jag vet kan hjälpa mig komma igång med skolarbetet, en som kan få mig att se på uppgiften från ett annat perspektiv eller som bara suckar lätt när jag gnäller. En person som kan hjälpa mig fatta de här jobbiga studiebesluten.

Jag måste lära mig att klara mig själv på ett helt annat sätt nu. Jag har inget annat val än att bli självständig. Det akademiska överhuvudet i familjen finns inte längre och helt plötsligt står jag här själv. Jag som hade tänkt mig att han skulle slå följe med mig hela vägen, glädjas åt studieresultat tillsammans med mig och hjälpa mig med uppsatser och vetenskapsteori.

Hans telefonnummer ligger kvar i telefonen. Det kommer nog få ligga kvar där länge. Jag har fortfarande kvar Saras telefonnummer, jag flyttade till och med över det när jag skaffade en ny telefon. Att ta bort dem som kontakter skulle kännas slutgiltigt och det här är de sorger jag kommer få bära med mig resten av mitt liv.

A step by step guide to how to avoid schoolwork

1. Start you computer. We all know that is were all your important documents needed for school are kept.
2. You should probably check all your social media sites, just in case something important have happend.
3. Might want to check the news as well, you never know what might be going on out in the real world.
4. Make a cup of tea.
5. Oh, your feet are getting cold? Better go look for some nice wool socks.
6. Quick update on your social media sites, something of importance might have been said.
7. You might need some snacks if you're going to be studying for an entire day, better go make something nice, like home made pizza.
8. While you're in the kitchen, reorganise your collection of teacups.
9. Make another cup of tea.
10. Realise your teacups were better off before and put them all back in their original position.
11. Clean your kitchen fan because that thing is just disgusting.
12. Realise you really need to focus, get back to your computer.
13. Check your social media sites again, there might be an old friend who you desperately need to reconnect with.
14. Stalk old classmates for approximately five hours.
15. Realise it's way too late to get anything done and succumb to Netflix.

Jag ska bara...

Anteckningsblocket stirrar dömande på mig, jag har öppnat filen med information om uppgiften och huvudet säger "gör det, gör det nu" men kroppen säger nej.

Missförstå mig rätt, jag älskar att plugga. Jag älskar att vara tillbaks i skolan och lära mig nya saker men varför är det så förbannat svårt att få något gjort? Det kan inte vara normalt med en startsträcka på tre timmar för att kunna skriva fem meningar på ett papper och sedan kalla det för "en bra grund."

Jag tycker varken att det är jobbigt eller tråkigt att göra uppgifterna, snarare tvärtom. Trots detta sitter jag och bara stirrar på dem i många timmar innan jag kan få något gjort och varje gång jag tar det där steget för att börja kommer jag alltid på något annat jag bara måste göra innan.

Jag misstänker att jag inte är helt ensam om det här och jag vet att jag inte är den enda som sitter uppe sent kvällen innan inlämning för att i panik försöka gör klart det jag inte gjort tidigare. Jag är heller inte den enda som svär en hel del och sedan tänker att jag nästa gång kommer göra saker och ting i tid, men aldrig gör det.

Det här är ytterligare en såndär sak som jag gör istället för att plugga. Jag sa alldeles nyss till en vän att jag faktiskt skulle ta tag i det och börja nu, men...

Det talas inte så mycket om själavandring nu när varenda själ har bil

Tiden löper annorlunda när någon har dött. Det känns som om tiden stannat men när du kollar vad det är för datum, eller vad klockan är, inser du hur snabbt tiden går. Du hinner knappt blinka innan en hel dag har försvunnit, och oftast har du ingen aning om vad du gjort med den.

Mina dagar försvinner just nu. Jag vet inte riktigt vad jag gör med dem och jag kan inte känna att jag någonsin får ut något av en dag. Det är som att jag har pausat en del av mig själv medan allt annat fortgår som vanlig.

Jag har varit här förut, jag har känt såhär tidigare och jag vet att det går över. Skillnaden den här gången är att jag tror att jag har accepterat det som hänt. När min syster dog vägrade jag ta in det, jag ville inte kännas vid det som hade hänt och jag ville definitivt inte acceptera det och försöka må bra igen.

Den här gången är det annorlunda. Även om jag större delen av min vakna tid gör allt för att inte tänka på att min far är död, och ägnar kopiösa mängder energi på att inte bearbeta det riktigt än, har jag accepterat det som har hänt. Det är förjävligt, riktigt jävla orättvist och fel på så många nivåer men jag har accepterat det.

Jag är glad över allt han hann uppleva, människorna han lärde känna och livet han hade. Jag är glad att veta att han var med personen han älskade mest av allt när det hände. Jag är glad att han var på ett ställe som han älskade att vara på när det hände. Jag är så jävla tacksam över allt han var och även allt han alltid kommer vara för mig.

Det kanske är det som är skillnaden. Han hade det bra, han hade ett fint liv och kunde göra saker medan min syster togs ifrån sitt fina liv och allt vi kunde göra var att se hur det sakta tynade bort. Vi kunde se hur hennes framtid försvann, bit för bit, och vi visste hur jävla bra hennes liv hade blivit om hon bara hade fått en vettig chans.

Nu när både pappa och Sara är borta är det bara jag kvar. Självklart har jag resten av min familj, men jag, Sara och pappa var lika. Jag tror inte att någon kan förneka att vi hade samma humor och alla tre skrattade oförskämt mycket åt torra ordvitsar. Ingen kan heller förneka att vi alla tre älskade text, språk och foto. Det känns ensamt när ingen av dem är här så vi kan diskutera språkriktighet, fototekniker eller tävla i vem som kan komma på flest ordvitsar på kortast tid.

Det är förjävla orättvist helt enkelt, men jag får väl se det från den ljusa sidan: ingen av dem behöver uppleva Hans Alfredsons död.

I blåbärsriset ska du vila

I dag har det gått två månader sedan det otänkbara hände. Jag kommer aldrig glömma känslan jag hade den dagen. Vi hade precis kommit hem från Lysekil, jag och Tomas, och struntade i att packa upp. Vi tänkte att vi kunde slappa lite först. Allt var så jävla härligt. Semester och en Europa-resa runt hörnet. Vi hade inte planerat vart vi skulle utan bestämt oss för att bara ta tåget och se vart vi hamnade. Bara vara fria.

Allt låg framför oss och det skulle verkligen bli den bästa semestern någonsin. Jag hade äntligen börjat känna att jag faktiskt skulle kunna må bra igen. Livet skulle kunna bli bra och nu skulle allt börja. Jag skulle kunna bli lycklig.

Min telefon låg på sängen, vid fotänden, på det beiga överkastet. Resväskorna låg på golvet, öppnade, redo att packas upp och sedan fyllas igen. Det skulle bli den bästa sommaren. Förra sommaren var förjävlig och den här sommaren skulle skulle vi kunna ta igen allt.

Telefonen ringer, jag ser att det är pappa som ringer. Jag kommer ihåg hur glad jag blev när jag såg att det var han. Jag hade så mycket att berätta, så mycket att prata om och jag hade tänkt att vi skulle ses innan jag åkte iväg igen.

Det är inte pappa som ringer. Det är hans särbo. Hon berättar att han har fallit ihop, något är fel och att ambulansen är där. Jag minns inte exakt vad hon sade, men hon skulle ringa igen när de var påväg till sjukhuset. Den där känslan, den som jag kände i början av maj när Sara blev inlagd, den kom tillbaka. Jag visste att det var kört.

Jag kände att det var över nu och jag kände att jag orkar inte det här. Inte en gång till. Det är så jävla orättvist. När pappas särbo ringe upp igen var det för att berätta att det är över. Det är slut. Han är död.

Jag tror att jag ringde mamma, eller om Tomas gjorde det, jag minns inte riktigt. Vi blev i alla fall upphämtade på kvällen. De följande veckorna känns som en enda röra, tiden gick jävligt fort men jag minns inte riktigt vad jag gjorde.

I dag har det gått två månader och jag har inte ens börjat sörja. Jag har däremot hunnit påbörja ett helt nytt liv men jag har nog aldrig känt mig såhär ensam.

Själslig lobotomi

Jag vill plastikoperera själen

skära bort de stora ärren

gömma dem längst där inne

där de inte syns

eller känns

Jag vill plastikoperera själen

fylla tomrummen med liv

täppa igen alla läckor

vrida ur alla tårar

och torka bort all sorg

Jag vill plastikoperera själen

låta tanken vara fri

fri från smärtan

fri från saknad

fri från mig

Everything ends

Det blev en begravning, trots allt. De som var där tyckte att det var fint. Personligt och mitt i prick var det någon som sade. Nu är det klart. Nu kan allt annat fortsätta framåt. Flytten till Umeå, livet och sådana saker.

Just det, jag ska flytta till Umeå för att plugga. Student på heltid, om en drygt en vecka. Jag har ingenstans och bo och knappt någon koll på någonting. Det löser sig. Kurslitteraturen är köpt och det känns som en bra idé att starta om på annan ort.

I helgen blir det Stockholm för att se Kent, Winnerbäck och Robyn. På söndag ska jag träffa min Henny, lucky me!

Mina ord räcker inte till, jag vet inte längre hur jag ska använda dem. Min ork har sinat, men jag bryr mig för mycket för att inte orka. Samtidigt orkar jag inte bry mig, men jag bryr mig. Jag bryr mig så förbannat mycket. Det är så viktigt att han är han. Att min pappa får vara sin egen, inte en konstruktion av förväntingar om hur det bör vara. Han brydde sig inte mycket om hur saker och ting skulle vara, han gjorde som han kände för. Alltid. Och han fanns alltid där, en stöttepelare för livet. En pappa att be om råd. En pappa vars råd alltid var desamma, fast uttryckt på olika sätt, gör som du vill. En pappa som alltid uppmuntrade det jag valde att göra oavsett vad det var. En pappa som uppmuntrade mig lite extra varje gång jag bestämde mig för att jag skulle skriva och syssla med språk. Varje gång. Alltid. Min pappa. En av de få som faktiskt förstår, eller smarare förstod, varför det inte går att dricka te ur kaffemuggar. En av de viktigaste personerna i mitt liv, borta för alltid. Igen.

Sånt som inte finns

Jag tror att jag har landat i något slag normaltillstånd. En vardag utan att ha en syster. En syster som inte finns. Jag kan visserligen inte greppa hela grejen med att hon faktiskt är död men jag har vant mig vid att hon inte finns. Det är absolut inte angenämt på något sätt och det är jobbigt att hon inte finns. Det är jobbigt att inte kunna skicka ett sms och få svar inom några minuter. Det är jobbigt att inte ha en syster, att inte ha Sara.

Dagarna bara går, veckorna likaså. Årstiderna passerar och snart är det vår igen. Snart är det maj igen. Dumma jävla maj och dumma jävla vårsol. Jag minns promenaderna till sjukhuset förra året. Jag behövde ingen jacka. Det var två svanar i ån och jag ringde ofta Lena på vägen. Jag minns väntrummet. De fula sofforna. Telefonen utanför. Den hårda bänken. Korridorerna och Saras rum. Namnen på whiteboard-tavlan. Namnen som ändrades. Namnen tillsammans med födelseår. De var många gamlas namn. Och några skrämmande unga. Och min syster.

Jag minns sjuksköterskorna. Sjukgymnasten. Sprägningarna utanför. Saras andetag som inte var hennes egna. Och vårsolen. Min gråa, för stora tröja. Och jag minns svanarna. De är tillbaka nu. De är tillbaka. Sara är borta. Dumma jävla svanar.

Jag minns läkaren. Han med det roliga namnet som jag inte minns. Jag minns hans ansikte. Jag minns hur hans läppar rörde sig. Jag minns inte vad han sa. Jag följde inte med in. Varken före eller efter. Jag ville inte se min syster dö. Jag ville inte vara med. Jag ville inte finnas. Jag skrev istället. Jag skrev ned allt jag aldrig hann berätta. Allt hon aldrig kommer få veta.

Syskonkärlek

Jag har fantastiska syskon. Tre, eller två, jag vet inte riktigt hur man räknar längre.

Björn, min storebror. Jag vet ingen som är så snäll som han, och trevlig. Han bjuder mig alltid till fester, oftast efter att de har startat men jag uppskattar det ändå. Han är bra på att köpa presenter också, ett år fick jag David Batras Den som inte tar bort luddet ska dö, i julklapp i år fick jag Buffy season 8. Han är min bästa storebror. Han är bra på att fickparkera och ställer upp när man ber om hjälp också.

Arvid, min lillebror. Han kan verka lite tafatt ibland, egentligen tror jag att det är för att han inte vet vad han ska göra, vad han egentligen vill bli. Eller så vet han, men vågar inte ta hela steget. Han spelar mycket och ser på serier, och så är han social ibland också. Han har konstig smak när det kommer till mat men det gör inget. Han är ju min bror, trots allt. Minstingen, det kan inte vara lätt.

Sen är det ju Sara också, eller var. Den äldsta, och klokaste om man frågade henne. Min fantastiska syster. Vår fantastiska syster. Hon som lämnade oss. Jag tror aldrig att hon riktigt förstod hur viktig hon var. Att hon var sjuk var aldrig en börda, att hon vara Sara var det som betydde något. Visst, hon kunde vara fruktansvärt envis när hon inte fick som hon ville men hon kunde alltid få oss att skratta. Hela familjen.

Alla mina syskon är, var, fantastiska och jag skulle aldrig vilja byta ut dem.

Ingen lust, ingen ork

2013 har börjat. Jag har inte lovat att äta nyttigare, motionera, göra saker jag tycker om och bli en bättre människa det här året. Det gjorde jag i somras. Jag undrar fortfarande när det ska börja.

Det märks att det är nytt år. Människor runt omkring vill börja om, börja träna och sluta upp med dåliga vanor. Jag förstår inte, eller kanske. Jag kan förstå att ett nytt år kan liknas med, och motivera till, en nystart. Frågan är bara varför det skulle gå bättre för att det är ett nytt år? Det är ju inte som att motivation och ork kommer i mängder bara för att ytterligare en dag passerar. En dag med mycket alkohol, höga smällar och lite sömn.

Jag har aldrig riktigt tyckt om nyår, absolut inte tyckt om nyårslöften. Det har inte ändrats. Att klockan passerar ett visst klockslag på en specifik dag förändrar ingenting. Det blir inte lättare.

Varje dag tänker jag att det blir bättre i morgon. Det blir lättare. Det blir aldrig lättare. Vissa dagar är det inte lika jobbigt att ta tag i saker, andra dagar är det bra mycker svårare. Oftast finns det ingen ork alls, ingen lust.

Det är så mycket lättare att bara låta bli. Mycket lättare att inte välja. Att bara vara. Det kräver ingen ansträgning, ingen motivation och ingen ork. Jag fortsätter flyta med och gör nästan så lite som möjligt, förutom när jag försöker, misslyckas och sen gör ingenting. Igen. Om och om igen.