Säkerhetskopiera allt annars dör du

Ni vet när er dator säger åt er att göra något, till exempel uppdatera programvaror, säkerhetskopiera alla filer eller uppdatera operativsytemet. Ni vet hur man i ungefär 95%* av dessa fall klickar i att man vill göra det senare, men aldrig gör det, eller hur?

För en gångs skull kan jag känna att det spelar ingen roll. Jag behöver inte uppdatera och säkerhetskopiera (okej, jag kanske borde säkerhetskopiera). Jag behöver inte bry mig om min dators välmående för om en liten, kort vecka har jag en ny dator.

En helt ny, blank, fin och ren dator. Jag är livrädd för att jag ska sabba den det första jag gör, tappa den eller något annat. Det är inte så att jag har för vana att ta sönder elektronik av misstag men jag är samtidigt en extremt klantig människa. Jag har tappat min iPad på näsan, mer än en gång, och jävlar vad ont det gör.

På tal om min padda ska jag se till att installera den där nya programuppdateringen som kom för några dagar sedan. Den hånar mig men jag är egentligen för lat för att orka fixa det.

*en högst vetenskaplig siffra jag drog ut ur typ arslet samtidigt som jag skrev det här

Tågliv

Jag älskar kollektivtrafik. Jag älskar bussar, tåg och att resa tillsammans. Det är miljösmart och ibland till och med ekonomiskt. I ett modernt samhälle känns det självklart att kunna ta sig från en ort till en annan med hjälp av en god infrastruktur, och det är fantastiskt!

Det finns bara en liten sak som stör mig med alla dessa bussar och tåg som åker runt i landet. Alla andra människor som ska med. Inte nog med att jag behöver spendera tid i en väntsal tillsammans med människor som ser ut som om de väntar på lastvagnen som ska ta dem till gaskammaren, jag ska även behöva dela vagn med människor som inte lärt sig grunderna i hur man uppför sig bland folk.

Först och främst, i väntsalen, om det finns tre hela bord med tillhörande sittplatser lediga sätt dig för bövelen inte mitt emot mig och se ut som en sur, förstoppad groda. Kom även ihåg att  jag, som suttit där ett bra tag i väntan på ett försenat tåg, faktiskt inte har gjort dig något ont. Du behöver således inte stirra på mig med en blick som skulle kunna döda ett knattefotbollslag på en millisekund.

När vi sedan kommit på tåget, som självklart är ungefär en timme sent, kanske du behöver ringa någon och berätta när du är framme och det kanske leder till att du sitter där och pratar i telefon en stund. Just det, prata i telefon, inte skrika. Om du vill förpesta hela vagnen med historien om hur full du blev i helgen, varsågod, men det är ingen som kommer försvara dig när någon fått nog och försöker trycka ut dig genom fönstret.

Och slutligen, fis inte. Det är bara ren ondska. Bara... nej.

Mvh
en som egentligen är en sympatisk och mycket tolerant människa men som inte har tålamod för idioter.

Det finns inte ord nog att beskriva min besvikelse

Språktidningen presenterar varje vecka ett nytt ord i svenska språket på sin blogg, något jag finner både intressant och roligt. Jag har där lärt mig fina ord som lundsberga, läskfetma och järnrörspolitiker, alla mycket användbara ord. Generellt sätt kan jag inte säga att det finns något dåligt med att hjälpa nya ord på traven och ge dem ett värdigt erkännande, speciellt om detta görs av språkintresserade personer.

I egenskap av livslång språkentusiast, språkvårdare och självklart blivande språkvetare kan vi utgå ifrån att jag vet en hel del. Antagligen mer än de flesta, antagligen mer än du och om du mot förmodan tror dig veta bättre än jag innebär det troligtvis att du har fel. Med detta i åtanke vill jag att vi tar en titt på Språktidningens senaste nyord: embrejsa.

Låt det sjunka in lite. Ta en stund. Vill du också skjuta dig själv i huvudet? Hatar du mänskligheten lite mer efter att ha läst om detta "ord"? Grattis! Du hamnar därmed på rätt sida i min hypotetiska graf över mänsklig idioti.

Tycker du att det faktiskt verkar vara ett bra ord? Känner du inte alls för att skjuta dig själv i huvudet efter att ha insett att det är på detta sätt vanliga människor kommunicerar? Du kanske själv har använt ordet? Om så är fallet rekommenderar jag dig att genast avsluta din fortsatta existens. Tack på förhand.

Med vänliga hälsningar
en som läste Svenska skrivregler som kvällslektyr vid 16 års ålder

Lift up the receiver I'll make you a believer

Det händer ofta. Den där lilla, lilla tanken slår mig. Den där tanken som verkar ofarlig och helt vardaglig. När saker blir svåra, när jag kör fast i studierna eller när jag kommer på en bra ordvits finns den där. Den där lilla, lilla tanken att jag skulle ringa...

Jag hinner knappt tänka klart tanken innan den kan ha förlamat hela mig och ödelagt resten av min dag. Det krävs inte mycket. Ibland hinner det inte utvecklas till en tanke, ibland blir bara en känsla.

En känsla av att behöva någon. Att prata med någon som jag vet kan hjälpa mig komma igång med skolarbetet, en som kan få mig att se på uppgiften från ett annat perspektiv eller som bara suckar lätt när jag gnäller. En person som kan hjälpa mig fatta de här jobbiga studiebesluten.

Jag måste lära mig att klara mig själv på ett helt annat sätt nu. Jag har inget annat val än att bli självständig. Det akademiska överhuvudet i familjen finns inte längre och helt plötsligt står jag här själv. Jag som hade tänkt mig att han skulle slå följe med mig hela vägen, glädjas åt studieresultat tillsammans med mig och hjälpa mig med uppsatser och vetenskapsteori.

Hans telefonnummer ligger kvar i telefonen. Det kommer nog få ligga kvar där länge. Jag har fortfarande kvar Saras telefonnummer, jag flyttade till och med över det när jag skaffade en ny telefon. Att ta bort dem som kontakter skulle kännas slutgiltigt och det här är de sorger jag kommer få bära med mig resten av mitt liv.

A step by step guide to how to avoid schoolwork

1. Start you computer. We all know that is were all your important documents needed for school are kept.
2. You should probably check all your social media sites, just in case something important have happend.
3. Might want to check the news as well, you never know what might be going on out in the real world.
4. Make a cup of tea.
5. Oh, your feet are getting cold? Better go look for some nice wool socks.
6. Quick update on your social media sites, something of importance might have been said.
7. You might need some snacks if you're going to be studying for an entire day, better go make something nice, like home made pizza.
8. While you're in the kitchen, reorganise your collection of teacups.
9. Make another cup of tea.
10. Realise your teacups were better off before and put them all back in their original position.
11. Clean your kitchen fan because that thing is just disgusting.
12. Realise you really need to focus, get back to your computer.
13. Check your social media sites again, there might be an old friend who you desperately need to reconnect with.
14. Stalk old classmates for approximately five hours.
15. Realise it's way too late to get anything done and succumb to Netflix.

Jag ska bara...

Anteckningsblocket stirrar dömande på mig, jag har öppnat filen med information om uppgiften och huvudet säger "gör det, gör det nu" men kroppen säger nej.

Missförstå mig rätt, jag älskar att plugga. Jag älskar att vara tillbaks i skolan och lära mig nya saker men varför är det så förbannat svårt att få något gjort? Det kan inte vara normalt med en startsträcka på tre timmar för att kunna skriva fem meningar på ett papper och sedan kalla det för "en bra grund."

Jag tycker varken att det är jobbigt eller tråkigt att göra uppgifterna, snarare tvärtom. Trots detta sitter jag och bara stirrar på dem i många timmar innan jag kan få något gjort och varje gång jag tar det där steget för att börja kommer jag alltid på något annat jag bara måste göra innan.

Jag misstänker att jag inte är helt ensam om det här och jag vet att jag inte är den enda som sitter uppe sent kvällen innan inlämning för att i panik försöka gör klart det jag inte gjort tidigare. Jag är heller inte den enda som svär en hel del och sedan tänker att jag nästa gång kommer göra saker och ting i tid, men aldrig gör det.

Det här är ytterligare en såndär sak som jag gör istället för att plugga. Jag sa alldeles nyss till en vän att jag faktiskt skulle ta tag i det och börja nu, men...

Det talas inte så mycket om själavandring nu när varenda själ har bil

Tiden löper annorlunda när någon har dött. Det känns som om tiden stannat men när du kollar vad det är för datum, eller vad klockan är, inser du hur snabbt tiden går. Du hinner knappt blinka innan en hel dag har försvunnit, och oftast har du ingen aning om vad du gjort med den.

Mina dagar försvinner just nu. Jag vet inte riktigt vad jag gör med dem och jag kan inte känna att jag någonsin får ut något av en dag. Det är som att jag har pausat en del av mig själv medan allt annat fortgår som vanlig.

Jag har varit här förut, jag har känt såhär tidigare och jag vet att det går över. Skillnaden den här gången är att jag tror att jag har accepterat det som hänt. När min syster dog vägrade jag ta in det, jag ville inte kännas vid det som hade hänt och jag ville definitivt inte acceptera det och försöka må bra igen.

Den här gången är det annorlunda. Även om jag större delen av min vakna tid gör allt för att inte tänka på att min far är död, och ägnar kopiösa mängder energi på att inte bearbeta det riktigt än, har jag accepterat det som har hänt. Det är förjävligt, riktigt jävla orättvist och fel på så många nivåer men jag har accepterat det.

Jag är glad över allt han hann uppleva, människorna han lärde känna och livet han hade. Jag är glad att veta att han var med personen han älskade mest av allt när det hände. Jag är glad att han var på ett ställe som han älskade att vara på när det hände. Jag är så jävla tacksam över allt han var och även allt han alltid kommer vara för mig.

Det kanske är det som är skillnaden. Han hade det bra, han hade ett fint liv och kunde göra saker medan min syster togs ifrån sitt fina liv och allt vi kunde göra var att se hur det sakta tynade bort. Vi kunde se hur hennes framtid försvann, bit för bit, och vi visste hur jävla bra hennes liv hade blivit om hon bara hade fått en vettig chans.

Nu när både pappa och Sara är borta är det bara jag kvar. Självklart har jag resten av min familj, men jag, Sara och pappa var lika. Jag tror inte att någon kan förneka att vi hade samma humor och alla tre skrattade oförskämt mycket åt torra ordvitsar. Ingen kan heller förneka att vi alla tre älskade text, språk och foto. Det känns ensamt när ingen av dem är här så vi kan diskutera språkriktighet, fototekniker eller tävla i vem som kan komma på flest ordvitsar på kortast tid.

Det är förjävla orättvist helt enkelt, men jag får väl se det från den ljusa sidan: ingen av dem behöver uppleva Hans Alfredsons död.