Tjugofem

Tjugofem. En ansenlig ålder. Vuxen? Ung? Ingen vet riktigt. De finns de som vid min ålder har barn och stabil inkomst. Jag har andra erferenheter. Medan andra har byggt upp en trygg grund har jag knappt klarat av att stanna på ett ställe mer än ett år. Jag har inte direkt bränt några broar men jag har sett till att hålla mig långt borta från de jag redan passerat.

De senaste fem åren av mitt liv har kantats av oro, rastlöshet och en känsla av att inte höra hemma. Jag känner mig fortfarande inte hemma och jag har inte kommit till ro än. Allt jag gör görs i väntan på nästa äventyr, nästa resa, nästa konsert.

Jag har blivit en upplevelsejunkie som inte kan fungera normalt om jag inte vet när jag kan få nästa dos. Måste hela tiden planera in saker att se fram emot, storartade saker som jag kan vara stolt över när jag ser tillbaka på ett väl spenderat liv. Det här är långt ifrån den verklighet jag föreställde mig när jag var 15.

I tonåren var jag, som de flesta kanske är, relativt säker på att jag vid 25 års ålder skulle ha uppnått en viss nivå av trygghet och stabilitet. Jag skulle veta vad det skulle bli av mitt liv, om jag inte redan hade fått tag i drömjobbet. Helt ärligt så har jag ingen aning om vad livet egentligen är till för, mer än att ta sig igenom och ha det så trevligt som möjligt.

Det här med livet, vad är det egentligen? Alla dessa människor som kryllar överallt, helt upptagna av livet. Jag med. Vi lever i en tillvaro här och nu där det vi gör troligtvis inte kommer ha någon mer inverkan i det stora hela mer än att vi sliter ut vår värld medan polerna smälter.

Huruvida min existens har någon som helst inverkan på världen är ändå midre viktigt. Det som faktiskt betyder något är vad jag väljer att göra här och nu. Vad jag väljer att göra med all de år som komma skall.

2015, 25-åriga jag, jag tänker fan äga skiten ur er båda i år.