Livet rullar och tiden går. Dagarna fylls med studier och läsning, inte mycket tid blir över för att försöka göra något annat. Just nu är det inte mycket som är lika viktigt för mig som studierna. De representerar all det jag hoppas på, allt det jag vill ska hända. Även när det är som jobbigast och jag känner att jag orkar inte mer nu, det är för mycket att göra, tänker jag att det finns inget annat jag hellre vill göra. Studierna har blivit synonymt med en framtid som andas hopp, om ett liv som inte styrs av sorg och ångest.
Jag stängde ned den här bloggen ett tag, orkade inte känna att vem som helst kan komma in och läsa den och var trött på att allt jag skrev färgades av död och sorg. Orkade inte tänka på att allt jag klarat av att skriva sedan den där första döden har handlat om henne eller honom. Det har inte funnits mycket annat i mina tankar, och mitt i allt det här har skolan kommit att bli en väg ut. Mer studier betyder mindre tid för tankar.
Det är jobbigt att känna att jag sitter fast. Att allt som kommer ur mig handlar om samma sak, men å andra sidan kanske det behövs, eller så blir det ett evigt ältande som inte leder någonstans. Det kan också vara så att vi formas av våra erfarenheter och det vi går igenom, och något så stort som döden kommer för alltid färga hur vi förhåller oss till livet runtomkring.
Något så slutgiltigt som döden kommer omedelbart att förändra de som står nära, och det kommer fortsätta att förändra dem medan livet fortsätter. Döden och livet. Det ena slutgiltigt och konstant medan det andra så förgängligt och bräckligt. Det finns ingen logik i vem som dör och det går aldrig att känna sig säker när blixten väl slagit ned precis där du stod, där du kände dig trygg.