måndag, maj 23, 2016

23:e maj 2016

Det har gått fyra år sedan den där dagen då jag satt i väntrummet till intensiven i Linköping för sista gången. Jag var 22 år gammal och visste inte riktigt vad jag ville göra med livet mer än att vara där, i Linköping, just då. Jag var 22 år gammal och hela världen rasade omkring mig, ett inre krig som jag hade väntat på hela livet började det. Ett krig som aldrig kommer sluta. 

Ungefär ett halvår tidigare hade jag packat mina väskor och flyttat hem från England, mitt England som jag hade längtat till så länge. Det var aldrig ett val att lämna England, det var ett måste. Varje sekund jag spenderade på andra sidan havet var en sekund jag förlorade med min syster. Min syster som hade övertalat mig om att det var självklart att jag skulle åka, hon var bara lite trött och skulle snart bli bra igen.

Jag åkte hem. Hem till familjen, hem till Mantorp, hem till Linköping. Jag åkte hem till det enda jag visste, till en familj som skrattade sig igenom varje tragedi. Mina mål var inget annat än att jobba och vara nära, vara hemma. Inte för att något skulle hända, men för att den där oron som funnits sedan jag förstod vad cystisk fibros var hade blivit så mycket större. Egentligen visste vi ingenting alls, bara att det blev sämre och sämre.

Dagarna gick, jag varvade köksbordshäng med intesnivtittande på serier för att inte riskera att tankarna skulle vandra iväg. De fick inte fick inte fick inte vandra till det omöjliga. Det stora mörkret som inte gick att greppa. Det kolsvarta.

En dag missade jag att svara på sms. Jag satt och kollade på vampyr-TV och noterade inte att min telefon plingade och att min syster ville att jag skulle komma dit så vi kunde måla naglarna och skratta åt någon morbid tankebana. Hon skrev att hon såg ut som Hitler. Jag tänkte inte på att jag missade att svara, missade att gå dit, innan det var för sent. Tänkte inte alls på det innan allt hade hänt och jag satt där med telefonen i handen och grät för att jag hade hittat beviset på att jag inte fanns där. Inte stöttade när det behövdes.


Det var en varm dag, kanske den första sommardagen på året, när jag satt i väntrummet på intensiven. Jag hade köpt ett litet skrivblock där jag skrev ned allt jag skulle berätta när du vaknade. Du vaknade aldrig och istället fyllde jag blocket med allt som var du, allt som var viktigt att komma ihåg. Det var en varm sommardag, men hela mitt liv frös till is.

1 kommentar: